Trots två svidande förluster inledningsvis under serien ser vi med tillförsikt fram mot morgondagens drabbning. Nykomlingen och seriefavoriten Villastaden kommer på besök och får förhoppningsvis göra Sporthälladebuten på en riktig gräsplan. Jag kan inte tänka mig annat än att man redan innan morgonkaffet på Volvo Bussar är igång med att ploga undan vattenmassorna och kritar planen, eller?

Jag själv gör i alla fall mitt bästa för att förbereda mig och är i full gång med att försöka jobba upp någon form av anständig kondition efter några veckors frånvaro. Dagens löptur blev dock ett fiasko utöver det vanliga. Jag hade till att börja med tänkt ta en vilodag och avnjuta regnets smattrande i den patenterade "Pösställningen" i soffan, men samvetet sa ifrån. Väl i elljusspåret gick samvetet med på att ta "trean" i lugnt tempo bara för att jogga bort veckans grästräning ur benen. Jag galopperade iväg och i 1 kilometer gick allt enligt plan, men sen började de där förb...... backarna! Tio minuter senare (kändes det som åtminstone) och totalt utmattad var jag äntligen uppe på krönet, men får till min förskräckelse syn på en snärtig dam som är ute och går med stavar bara några tiotal meter framför mig.

Trots mjölksyra gjorde jag som vilken annan usel löpare som helst och tryckte på för allt vad benen håller i hopp om att ta mig förbi och lämna damen med ett gott intryck bakom mig. Jag rent av flyger förbi, men i samma veva hör jag hur stavarna bakom mig plötsligt ökar takten, rejält! Jag blir stressad som attan och gör ett tappert försök att skaka av mig den förmodade skidvm-medaljören bakom. När jag inte längre hör stavarnas slag sneglar jag bakåt och ser att kusten är klar, och i detta ögonblick kommer "hållen" som ett brev på posten! Jag sänker farten i tron om att ruska av mig eländet men inser snart att det är kört. Där blev jag flämtande ståendes och kunde inget annat göra än att invänta det där pinsamma ögonblicket när stavdamen kommer ikapp och hånler lite mot en innan hon studsar vidare hur lätt som helst. Jag börjar höra hur stavarnas resoluta frammarsch närmar sig i svängen bakom mig och i ren desperation för att undvika förödmjukelsen smyger jag in i skogen och gömmer mig bakom ett par tallar. Småleendes av min genialiska ide står jag och lurar i skogen och ska helt enkelt låta damen passera innan jag börjar gå hemåt igen. Konstigt nog kan jag inte längre höra hennes resoluta frammarsch och varken dam eller stavar dyker upp. Jag väntar en stund till, men kommer fram till att hon antagligen har svängt av och tagit en annan väg. Jag knallar ut i spåret igen och där kommer hon gåendes, med ljudlösa käppar under armen och kollar med förvånade ögon hur jag skuttar ut ur buskagen och springer iväg. Kissnödig, hemlängtan och medvind i all ära, men ingen har sprungit "treans" sista kilometer fortare än jag!

På återseende!

Andersson